Negativa känslors onda cirklar

Vi kan under vårt liv inte undgå att drabbas av förluster när det gäller hälsa, arbete, relationer, ägodelar och annan materiell trygghet. När vi upplever hot om att förlora något viktigt inom dessa områden, eller redan har förlorat det, så reagerar vi förstås känslomässigt. Vi kan gripas av oro och rädsla, av saknad och sorg eller av vrede och bitterhet. Om vi dessutom har lagt vår livsmening och självbild i något av detta som vi riskerar att förlora, eller har förlorat, så kan vi uppleva att vi också förlorar känslan av egenvärde och mening. Det gör att vi kanske inte längre ser något eget mål för livet framför oss. Allt detta utgör starka hotbilder och sätter igång genetiska och socialt förvärvade överlevnadsmekanismer. Den mentala stressen ökar vilket i sin tur ökar stressnivån också i kroppens system. Om belastningen blir för stark eller varar för länge så uppstår obalans i kroppsfunktionerna med risk för vävnadsskador. Detta upplever vi som obehagliga signaler från kroppen vilka i sin tur blir till ytterligare en mental stressor som  återverkar på kroppen, och så vidare. Så uppstår de negativa känslornas onda cirklar. I sin förlängning hotar de både kropp och sinne.

Eftersom livet alltid innehåller både förluster och hot om förluster så är rädsla något som ingen medveten varelse kan undkomma. Men rädslan har ursprungligen en positiv funktion i alla däggdjurs liv. Den är en urgammal överlevnadsmekanism som skyddar kroppen, och därmed djuret, från skada och död. Man har kallat den här automatiska mekanismen ”kamp eller flykt” reaktion och den startar hos alla däggdjur i mellanhjärnan. Reaktionen sker så snabbt att djuret inte är medvetet om den förrän kroppen faktiskt är redo för flykt eller kamp. Men människan kan skilja sig från de andra djuren genom en betydligt mera komplicerad mental process efter den initiala fysiska reaktionen. I motsats till andra djur äger vi den mentala förmågan att hålla kvar känslor av hot och rädsla trots vi inte längre befinner oss i den fysiskt hotande situationen. Men vi människor har dessutom också  förmågan att förstå att den verkliga hotsituationen inte kvarstår och att då försöka påverka våra stressutlösande känslor.

Den ena av de urgamla genetiska kroppsreaktionerna på hot förbereder oss fysiskt för strid om rädslan är tillräckligt stark. Men eftersom vi människor vanligen förväntar oss att varje händelse har en orsak så försöker vårt sinne att identifiera orsaken till rädslan. Det skapar ett problem eftersom den livräddande reaktionen på hot härstammar från tider när rovdjur och andra naturliga faror hotade oss. Den urgamla reaktionen hjälper oss alltså sällan att undvika eller möta hotupplevelser i relationer och samhälle. Sällan känner vi vrede mot naturen, mot väder och vind, för vi vet att vi inte kan påverka dem själva. Å andra sidan vet vi att det är möjligt att bli skadligt påverkad, och bli skadad, av andra människor, organisationer eller sociala system, åtminstone i vår egen uppfattning. Alltså utser vi ofta en sådan orsak till vår rädsla, vare sig det stämmer med verkligheten eller inte. På det psykologiska språket säger man att vi ”projicerar” våra inre bilder och uppfattningar på något. Men om vi utser en yttre orsak till vår rädsla så säger vi också till oss själva att det finns något att vara rädd för och att detta något måste bekämpas om vi skall slippa känna fruktan. Många människor kan då känna för att starta upp en kamp mot det upplevda hotet. Vanligen inte med nävar eller vapen. Istället angriper vi med ord och kanske med socialt aggressiva handlingar. Men som de flesta vet så är det svårt att själv förändra något i människans samhällen både när det handlar om personer eller organisationer, oavsett om dessa faktiskt är orsaken vår reaktion eller inte. Klarar vi inte av att undanröja de faktiska eller förmenta hoten så kvarstår förstås våra känsloreaktioner och vi har anledning att fortsätta vara rädda och arga. De flesta av oss är förstås också socialt tränade. Därför kan vi många gånger känna skuld om vi har gått till angrepp. Också detta bidrar till den mentala stressen och förstärker onda cirklar. Vanligen kan vi ju inte ”döda” orsaken till de hot som vi upplever och då kan vi fastna i en mental fälla om vi i en besvärlig livssituation utsätts för både verkliga hot och risker och dessutom håller oss med egna mentala hotbilder som inte har någon motsvarighet i den yttre verkligheten. Det kommer att minska våra möjligheter att aktivt hantera reella situationer vilket kommer att ytterligare öka risken för stressutlöst ohälsa och sjukdom.

Den andra urgamla reaktionen på rädsla är flykt vilket hos nutidens människa vanligen inte innebär att springa med benen utan en flykt från nödvändigheten att gripa oss an problem som har att göra med oss själva, med andra och med vår roll i samhället. Vi kan själva vara medvetna om att vi beter oss så vilket då ofta bidrar till en dålig självbild eftersom vår flykt ju innebär att vi kan konstatera att vi inte klarar av situationen. Också detta förstärker känslor av hot i form av otrygghet och oro vilket förstärker stressens onda cirklar. I den mest uttalade formen uppstår en upplevelse av hjälplöshet, en upplevelse av att allt och alla kan innebära ett hot som man inte själv kan skydda sig för. Den upplevelsen kan ge en mycket hög stressbelastning på både sinne och kropp. Vi kan förstås försöka att dölja vår rädsla under en mängd yttre aktiviteter och bortförklaringar. Men om vi innerst inne ändå bär på föreställningar om att vi är utsatta för hot så har vi skäl att vara rädda i fortsättningen också. Vi vet ju att vi inte förmådde göra något åt hotet. Inte ens genom att låtsas att vi inte är rädda kan vi således undgå att ytterligare förstärka de onda cirklarna.

Länge närda negativa inre bilder kan till slut också skapa bitterhet. Framför allt gäller det den länge undertryckta vreden. Och bitterhet anses vara en av de mest långvariga och starkast stresshöjande känslorna.

Allt detta förklarar varför det är livsviktigt för oss att komma tillrätta med vår rädsla och vår vrede. Det finns ett sätt att tackla dessa livets stressorer. Det är inte lätt, men vi kan faktiskt försöka att mildra dem genom att lära oss att acceptera smärta, sorg och lidande. Vi kan lära oss att känna ödmjuk respekt inför livet. Och vi kan lära oss att vara medvetna om att livets gåva alltid också medför svårigheter och förluster. Den insikten hjälper oss att uppbåda mod och styrka så att vi aktivt kan gå vidare med vårt liv. Sedan långa tider har människor vetat att det bästa sättet att möta rädsla är att vara modig nog att se på det man är rädd för. Det ger möjligheten att skilja mellan faktiska hot och våra egna inre hotbilder. Vi människor kan göra detta med vår förmåga till medvetet förnuftigt tänkande. Så kan vi flytta ett problem från känsloplanet till en nivå av förståelse. Det är alltså möjligt att kringgå urgamla reflexer och automatiska beteenden med medvetna handlingar som styrs av vilja och beslut. Det problem som väcker vår rädsla kan då hanteras på praktiska sätt. Som ett resultat av detta försvagas våra oros- och rädslekänslor. I sagorna illustreras detta symboliskt genom att troll och spöken flyr ljuset.